Me in the media
This is from swedish television
Unfortunately its just video without sound.
Article in the national news paper
Finns det något svenskare än Dalarna? Det är nog många som, när de uppmanas tänka på något typiskt svenskt, får upp bilder av dalahästar, faluröda stugor och falukorv med mos.
Och dalkullor med flätat hår som i folkdräkt leende dansar runt majstången i takt med spelmännens toner.
Svenskhet förknippas ofta, ironiskt eller seriöst, med stereotypa bilder från Dalarna.
Det är nog inte en slump att det är just i ett landskap där många svenska seder och bruk har befästs som också frågan om vem som får identifiera sig med landskapet i fråga har aktualiserats genom fotografen Nirvana Gharnis utställning Vem får kalla sig kulla?
Gharni, som har bott i Sverige i sex år, började ställde sig den frågan när hon för första gången hörde ordet.
Där traditionerna är starka blir gruppidentiteten viktig.
Men varken identitet eller språk är statiskt, även det ibland kan verka så. Förr betydde kulla en kvinna som var ogift. Sedan förknippades ordet med en kvinna från Dalarna.
Men vad innebär dalkulla idag? Behöver man bo i Dalarna? Behöver man ha varit född där? Vem bestämmer det?
Gharni har kommit fram till, och belyser i sin utställning där visar fotografier på kvinnor från olika länder som identifierar sig som dalkullor, att det är upp till var och en att ta till sig dalkulla som sin identitet.
Själva ordet identitet är synonymt med självbild och syftar på hur människor uppfattar sig själva.
I en tid när integrationsfrågor har seglat upp i toppen över samtidens utmaningar är det en nödvändig början att våga erkänna nya svenskar som en del av oss och låta dem vara en del av våra traditioner och kulturarv.
Att Lucia inte måste vara blond och att en dalkulla lika gärna kan vara född i exempelvis Iran, vilket Gharni är.
Det blir annars motsägelsefullt att avkräva människor att ställa upp på så kallade svenska värderingar, men samtidigt säga att personen aldrig kan bli riktigt svensk.
Identiteter är viktiga för många människor. Grupptillhörigheten som talar om att du är med oss eller du är utanför.
Vissa lägger stor vikt vid geografisk identitet. Att vara svensk. Att vara skåning, gute eller kulla. Eller mas för den delen.
Gharni säger att hon tänker på frågan om vem hon är varje dag. Och uttrycker en trötthet över när andra försöker bestämma det åt henne.
Det är inte konstigt, när du har invandrat till ett land eller har ett utseende som skiljer sig från majoritetsbefolkningen, om identitet upptar särskilt mycket av din tankeverksamhet.
Om det är självklart och givet för en del från födseln vad de är för något, är det för många andra ganska förvirrat.
Just för att dessa personer får frågor om sin identitet betydligt oftare. Var de är ifrån, hur länge de har bott här och så vidare.
En del betraktar sig som kosmopoliter och betraktar den geografiska identitetssfären för egen del som oviktig.
Jag sällar mig gärna till den skaran, men även jag märker när jag åker utomlands hur den svenska identiteten pockar på starkare än någonsin och hur kulturen i vårt samhälle har präglat mig.
Och hur jag blir lite märkligt stolt.
Jag har mer än en gång kommit på mig själv säga "In Sweden we…" följt av något som framställer Sverige i gott ljus.
För trots att det finns mycket att anmärka på och oroa sig över gillar jag ju i stora drag vårt natursköna land och är glad över hur långt vi har kommit i exempelvis jämställdhetsarbetet.
Att inkludera fler människor från olika kulturella bakgrunder i vår egen kultur och identitet handlar inte om att omkullkasta traditioner utan tvärtom att låta fler att ta del av dem.
Att tillåta nya svenskar ta del av en ny identitet innebär heller inte att de måste avsäga sin gamla.
Identitet är inte binärt.
Du kan exempelvis vara tysk, somalier dalkulla, kvinna, svart, lesbisk, moderat, muslim, företagsledare och schackspelare.
I valfri ordning.
Som Gharni säger: "Jag är Nirvana först. Jag är kvinna och jag har mål för mitt liv. Och sen kan jag säga att jag är en iransk kvinna eller dalkulla."‘
